Skönt att den undersökningen nu är över det var ingen trevlig upplevelse..
Pappa och jag var i tid, vi var där kl. 07.00 på morgonen. På min kallelse stod det att vi skulle anmäla oss först på K52 men när vi kom dit var det helt släkt där! :/
Så vi gick tillslut upp till avd. K83 istället. Där träffade vi en sköterska som frågade vad jag hette, och jag sa att jag är Camilla och berättade även för henne att vi hade varit där nere för att anmäla oss men att det inte hade gått.

Ok sa hon, ne men det är ingen fara du har kommit helt rätt, sätt dig ner på den här stolen så ska du snart få hjälp.
Jahapp så vi satte oss på stolarna och väntade, tiden gick och sjuksköterskor kom och gick men ingen av dom gav oss någon hjälp.
Tillslut efter ett bra tag kom det en sjuksköterska fram till oss och sa att jag skulle få ligga på sal 3 för att allting annat ar fullt.
Du ska få dela rum med en kille sa hon, jag sa bara ok. Och så gick vi in på rummet där det var mörkt och han säkert sov när vi gick in dit. Hon tände lampan och sa att hon skulle hämta lite kläder åt mig.
Jag fick sätta på mig sjukhuskläder och mina saker låstes in i ett skåp. Sen jag fick krypa ner i sängen som stod där.
Efter ett tag kom det en sjuksköterska som satte en droppnål i min arm och jag fick även ett identitetsband runt handleden.

Klockan gick långsamt tyckte jag när jag låg där i sängen och bara räknade minuterna. Det var c:a 10 min kvar som jag skulle vänta på, tiden gick otroligt långsamt!
Tillslut närmade sig klockan 08.00 och en sköterska som hette Linda kom in till mig och sa att det var dags att åka ner till röntgen.
Så hon körde ut mig ur rummet och vi åkte ner till röntgen. Väl där nere anmälde hon mig i recepteionen och vi blev anvisade vart hon skulle köra mig.
Hon lämnade mig sedan utanför röntgenrummet och gav mig en ringklocka att ha i handen ifall att jag behövde hjälp eller så.
Det dröjde en stund till och så kommer en röntgen sjuksköterska ut och frågar om det är jag som är Camilla, jupp svarar jag och hon kör in mig i röntgen rummet.

När jag kommer in där stod det en stor apparat där inne och ovanför den var det dataskärmar och på en av dom stod det mitt namn.
Det kändes konstigt att se det, men jag vet inte varför.
Sen fick jag lägga mig på deras undersökningsbord som dom hade och en skörterska tvättade mina ljusmkar eftersom det ska vara så sterilt som möjligt. Sen satte dom på mig gröna sterila dukar och började förbereda mig då för undersökningen.
Röntgenläkaren som skulle utföra undersökningen kom och hälsade på mig.

Jag fick lite lugnande medel i kanylen som jag hade i armen för jag var så nervös, det hjälpte, musklerna slappnade av på typ en gång och jag blev lite snurrig i huvudet men det gick över snabbt.
Sen stack röntgenläkaren in en bedövningsspruta i ljumsken på mig och bedövade stället. Sen tog han en skallpell och stack mig med den och frågade om det gjorde ont, jag kände ingenting så han skar då upp en liten skåra så att han kunde komma åt att sätta in plastslangen.
Det ända som gjorde ont då hitills var när han stack mig med bedövninssprutan.
Jag låg där på bordet och kunde se inuti mig själv på den där dator skärmen. Jag såg skruvarna som jag har i ryggen och allt det. Dom sprutade in kontrastvätska genom den lilla slangen för att se bättre. Det kändes varmt några sekunder, men släppte sen.

Efter ett tag var dom färdiga. Då skulle han sy ihop kärlet som han hade gått in i och det gjorde väldigt ONT! Jag bet ihop och grimaserade istället för att göra ljud ifrån mig, sån är jag. röntgen sköterskan såg det och kommeterade att jag visst hellre biter ihop än säger till att det gör ont. jao sa jag, det brukar bli så.
Sköterskan skjutsade ut min säng i väntrummet igen och ringde till avdelningen och sa att jag var klar.
Efter ett tag kom hon ut till mig igen och blev förvånad att dom inte hade hämtat mig än så hon ringde på dom igen och då efter ett tag kom dom och bad om ursäkt för att det hade tagit sån tid osv.

Dom körde upp mig till rummet med killen igen. Linda kollade upp min puls och sa att du har jättefin puls.
En av dom frågade om jag ville ha frukost och det ville jag såklart, jag var ju jätte hungrig efter att ha behövt fasta.
Så dom hämtade två mackor och två glas jouce till mig.
Efter det så hände det inte så mycket, jag försökte ta mig en tupplur, vilket visade sig vara ganska omöjligt med min rumskamrat som bara babblade och babblade och skrattade högt tillsammans med sin assistent.. Suck tänkte jag..
Jag sov nog några små stunder iaf, jag var så trött..
När jag vaknade lite senare så ringde jag till min kompis Amanda och pratade bort några minuter med henne för att få tiden att gå snabbare.

När tiden var kring 17.00 så kom det en sköterska och tog tempen i örat på mig och sa förvånat 37,8. Vadå tänkte jag för mig själv, det är vel igen feber. Aja sen tänkte jag inte så mycket mer på det och inte dom heller verkade det som så det var nog inget att hetsa upp sig över.
När det började närma sig hemgång fick jag mat, korvstråganoff blev det.
När jag hade ätit upp den så ringde pappa och sa att han är på ingång, ok sa jag bara och ringde på en sköterska som det tog evigheter för att komma. Pappa han komma före henne. Han gick ut i korridoren och väntade och tillslut kom hon och undrade vad jag ville?

Jag fick då berätta för henne att jag är påväg att åka hem nu. Ok sa hon. Ja så kan du ta bort den här nålen som jag har i amen?
Javisst sa hon och gick iväg igen då för att hämta nåt förband så det inte ska börja blöda när hon drog ut nålen.
Efter det klädde jag på mig mina egna kläder och gick ut till pappa som satt och väntade i korridoren.

Jag var uppe en gång på hela dagen från sjukhus sängen för att gå på toa då gjorde det lite ont från ljumskens sår, men inte så ont så jag tänkte så mycket mer på det.
Sen kom pappa och hämtade mig vid 17.45 och vi började att gå ut från sjukhusets korridorer. Det gick bra i början, jag kunde gå ganska normalt. Men, bara efter en liten stund märkte jag att det började göra mer ont och jag började sacka efter pappa så tillslut sa jag åt honom att inte gå så fort. Pappa stannade till vid sjukhusets pressbyro för att köpa sig en yoghurt. Jag gick efter honom och kände bara hur det gjorde ännu ondare, tillslut så började jag gråta av smärtan, det gjorde så ont!
Jag stapplade mig ut till stolarna som fanns utanför och väntade på pappa.

När han kom tillbaka så kunde jag knappt ställa mig upp så pappa fick låna en rullstol från sjukhuset och skjutsa tillbaka mig till avdelningen där jag fick prata med en läkare.

Han sa att man är olika mycket känslig och sa att jag kommer ha ont i några dagar.
Ingen har sagt till mig att det kanske kommer att göra ont efteråt. Och definitivt inte såhär ONT!
Suck säger jag bara. -.-'
Läkaren skrev ut nå starka tabletter och alvedon till mig och sa att dom starka tabletterna ska du bara ta när du har väldigt ont. Jag fick svälja i mig en sån och sen fick pappa skjutsa mig i rullstol till bilen.
Fy vilken hemsk upplevelse, den smärtan vill jag inte känna igen! Idioter!!
Dom kunde ju lika gärna ha skrivit ut smärtlindring från början än att jag ska behöva be om det när man redan kvider av smärta!

Jag har dessutom läst massor på internet om angiografi, men ingenstans där heller tar dom upp att man kan har ont eller kan få ont efter den där undersökningen.. Skumt.

I och med olyckan så fortsatte visst utredningen med ryggen som typ hade stannat av om det inte vore för att nya saker kom fram.
Det stör jag mig väldigt mycket på, att det skulle till en olycka för att dom skulle hitta det dom sett idag med skruvspetsarna som är för nära min aorta och nu prat om operation osv... -.-'

God morgon!
Idag fick man visst vakna tidigare än planerat då pappa hade sagt fel tid till mamma i telefonen och hon i sin tur sa den felaktiga tiden till mig, nämligen 04.30! När det i själva verket skulle vara 05.30 så ne inte kul! Fast vet iuf inte om det gjorde så mycket då jag endå hade problem att sova.
Så nu sitter jag här vid datorn och bloggar istället medans jag väntar på pappa skjutsen. Nervositeten hopar sig ju närmare tiden går, men jag ska försöka att vara lugn ha ha. ;)

Det är så typiskt när man väntar på något så känns det som att tiden går i ultrarapid! Jobbigt! -.-'
Men tillslut kommer tiden att trilla iväg och dom sista minuterna som man väntar på bara flyger iväg istället och saker och ting får en annan vändning.
Jag tycker att det både ska bli spännande men samtidigt känns det lite läskigt och obehagligt. Jag hoppas att dom kommer prata mycket med mig och fråga hur det känns osv. Man kan ju alltid hoppas på det iaf.
Nu sitter jag bara här och väntar på pappa sen åker vi till sjukhuset.

Usch imorgon är dagen här! Angiografiundersökningen.. Folk som kan det här och vet hur det går till säger hela tiden ja men det är inte farligt, det kommer gå så bra osv. och det kommer inte göra ont, blaha blaha.. Visst även om det är som dom säger så är endå faktum att JAG har aldrig gjort denna undersökning och är väldigt nervös och rädd inför den. Det spelar ingen roll om dom säger så som jag skrev ovan, jag känner likadant endå.. -.-'
Jag har varit mycket på sjukhus och gjort olika röntgenundersökningar tidigare, men detta ser inte jag som någon lätt sak att gå igenom. När jag för första gången fick höra att jag skulle göra en angiografi så hade jag dessutom ingen som helst aning om vad det var för något, ingen berättade det.

Sen fick jag höra att det är en kärl röntgen. Aha tänkte jag, men det är vel inte så avancerat, dom gör då säkert som vid en vanlig röntgenundersökning, man får ligga eller stå vid en röntgen apparat och dom kanske sprutar in lite kontrastvätska (trodde jag). Men nej, när jag läste på internet hur det verkligen gick till blev jag rädd. Det kändes inte så kul att läsa att man ska få ett plaströr instucken i ljumsken och att det ska föras in i kroppen på en och att man sen dessutom ska ligga kvar på sjukhuset i 4-6 timmar efteråt.
Sen dessutom att man skulle vara VAKEN under den undersökningen! Nej det kändes bara för läskigt. Och ja i morgon är det, då ska jag och pappa åka in till Huddinge 05.30 på morgonen för att infinna oss där för inskrivning kl 07.00.

Det tar c:a 1½ timme att åka in till Huddinge om man inte hamnar i värsta bilköerna vilket vi har haft otur att göra flera gånger!
Sen ska vi gå upp till avd. K83 för att skriva in mig för dagen. Kommer sen att få en säng där och dom kommer att sätta in en sån här ven flow i armen på mig och så får jag byta om till deras vita sjukhuskläder, vilka ser hemska ut. :P

Sen när kl. närmar sig 08.00 så kommer dom att köra ner min säng till röntgen avd. Då kan jag ju säga att jag kommer ligga stel som en pinne av nervositet! :P Sen bara tanken att köras in i ett rum med massa människor klädda i gröna rockar och munskydd eller hur dom nu kommer se ut känns läskigt. Då kommer kanske minnen tillbaka från 2003 när jag opererades för skoliosen, fast som tur var sov jag ju då iaf, men var ju vaken i förberedelserummet innan och såg massa människor. Så ja, får se hur det ser ut i det där rummet och vad dom kommer göra med mig. Tanken att inte veta allt in i minsta detalj är jobbig, jag är tyvärr en sådan person som gärna vill veta sådant, men nu har jag iprincip fått allt lite haffsigt och snabbt förklarat hur det kommer gå till, vilket inte gillas. Så jag kommer nog att försöka fråga dom i morgon innan det är dags vad som kommer att hända osv.
Det är iaf skönt att man kan skriva av sig lite nervositet även om den kommer höjas väldigt mycket i morgon. :P Aja kanske skriver mer ikväll om jag orkar.

 

Idag fick jag kallelsen till Huddinge inför angiografin som ska utföras på måndag. När jag läser lappen så står det att jag ska åka till Huddinge redan i morgon för att ta blodprover och så inför måndagen. Här var det inte lång framförhållning minnsan. :/
Fick licksom kallelsen idag och ska infinna mig där i morgon! Jao ibland tycker jag att dom är lite väl en lovligt dumma, lite framförhållning tack!
Så ja nu är det bara att pallra sig dit i morgon OCH på måndag! Det tar typ en och en halv timme att åka in dit, så det är inget man gör bara i en handvändning. -.-'
Som tur är ska pappa skjutsa mig dit så jag behöver inte tänka på bussar och sånt där. Sen tycker jag att dom har gett mig väldigt dålig information, dom har inte skrivit någonting på kallelsen t.ex hur en angiografi går till osv.
Dom har även skrivit att jag kan ringa ett telefon nummer om jag har frågor om det. Problemet är då att telefontiden gäller bara från måndag till torsdag! Väldigt klyftigt av dom.. vem ska jag då ringa för att få svar på mina frågor? -.-'
Ah jag får helt enkelt se om jag kan fråga någon i morgon på vårdavdelningen hur saker och ting kommer att gå till på måndag.

Idag mår jag hyffsat bra, men i början var det en riktig pina! När jag skulle vända mig i sängen sved det som bara den i korsryggen så jag var tvungen att röra mig i slowmotion.
Jag kunde knappt stiga upp från soffor och sängar själv, men det gick med mycket smärta så jag fick äta alvedon 665g och Ipren tre gånger om dagen för att klara av vardagen.
Och har hoppat på kryckor nu i typ en månad men nu börjar jag att gå utan dom. Jag linkar på foten och det går ganska bra så länge jag går på rätt sätt och inte böjer för mycket på foten.

Det jobbigaste fortfarande är att sätta sig och ställa sig upp från stolar, sängar och soffor. Det gör så ont i korsryggen även om det bara känns några sekunder så är det tillräckligt endå!
Men det ska vel gå över så småning om hoppas jag.
Håller även på att vänta på en kallelse till Norrtälje sjukhus så att jag får röntga ryggen och foten och se så att det läker.

Var även till Huddinge förut för att kolla så att det inte har hänt nåt med min rygg. Jag fick då träffa min kirurg Helena Saraste som opererade mig 2003 alltså nu för 8 år sen!
Hon kollade på mina röntgenbilder som Karolinska hade tagit på mig då jag kom in akut.
Hon sa att det har inte hänt nåt med stagen och det såg fint ut. (skönt!)
Men sen sa hon att hon såg att två skruvar tydligen är för långa och har gått igenom kotkroppen och det har dom inte märkt förrens nu på 8 år!!
Och jag har haft ont i min rygg sedan operationen gjordes! Och nu säger hon att det kan vara dom där skruvarna som gör det. :O
Jo, jag är faktiskt sur att dom inte har sett det där förut på alla kontroller jag har gått på pga av min ryggvärk!

Det skulle tydligen till en olycka för att dom skulle upptäcka det!?
Aja så nu väntar jag på att få en tid för återbesök till Huddinge och då ska dom göra en grundligare undersökning av dom där skruvarna och kärlen för att se mer hur det ser ut eftersom röntgenbilderna från KS inte var så skarpa.

Så ja, hon sa det att i vanliga fall så brukar man inte göra nåt åt detta, men eftersom du har haft problem med ryggen såpass länge så kanske det blir en till operation och då ta bort alla skruvar och stag som jag har där nu eftersom att min rygg har läkt färdigt från förra operationen så gör dom ingen nytta i ryggen längre.

Så ja nu står man inför ev. en operation igen, usch.. Minns fortfarande tydligt hur jobbig den första var och rehabiliteringstiden efter den, det var inte kul! Mycket ONT var det!!
Men ja om jag kan bli kvitt det onda som jag har i ryggen nu så tror jag att det är värt det att gå igenom det igen. :(
Vill det, men samtidigt inte.. så ja tankarna snurrar i huvudet väldigt mycket just om det blir operation igen eller inte.. :/