Operation nummer 2 på ingång
Jupp idag är det måndag och det blir operation.. Helena sa att mitt onda inte beror på den tidigare operationen och tyckte därför inte att jag skulle opereras.
Men fick det bekräftat att två av skruvspetsarna trycker på stora kroppspulsådern och kärl kirurgerna tyckte att det var bäst att låta det vara så. :/
Jag gillade inte det svaret. Helena sa dessutom att det finns en risk med det om jag t.ex skulle hamna i en trafikolycka igen då kan det gå riktigt illa. Men även hon försökte förespråka för att inte operera då den chansen är väldigt liten att det skulle hända igen.
Hon lät mig själv tillslut välja om jag ville bli opererad eller inte. Efter snacket om att skruvarna kan göra hål på min aorta så kände jag mig väldigt orolig och kände att en operation skulle nog ändå vara det bästa.
Då tar jag åtminstone bort den där "lilla" risken för att något KAN hända på det viset längre fram.
Det som kändes jobbigast var att hon sa att det är en ganska omfattande operation och kan gå på två sätt. Antingen blir det den "lilla operationen" då kommer dom att föra in en slang i ljumsken och på spetsen av den sätter dom en ballong på som dom för upp till stora kroppspulsådern för att stänga till det blodkärlet, och sen öppnar dom upp i ryggen och plockar ut stagen och skruvarna.
Eller så blir det den "stora operationen" att något går snett och dom råkar göra hål/skrapa på pulsådersväggen och det börjar blöda, så måste dom snabbt göra ett stort snitt i sidan av bröstkorgen och gå in bakom tarmarna på nåt vis, (förstod inte riktigt) för att stoppa blödningen. :/
Så ja det var mycket att ta in. Jag hoppas nu iaf att denna operation ska gå bra och att jag ska slippa ett extra ärr på sidan av bröstkorgen också. Men ja, får se hur det går.
Klart jag är rädd, vore nog korkad om jag inte vore det! Men jag känner nog endå att fördelarna med att opereras nu väger över det på längre sikt än att ständigt vara rädd att jag ska råka ut för något, t.ex trilla av en häst eller vad som helst och då kanske behöva fara i ilfart till akuten med fara för mitt liv. :/
Visst en operation som denna är allt annat än oriskfull men jag får vel helt enkelt hoppas på det bästa att det ska gå bra.
Helena sa dessutom preliminärt att vecka 48 så kanske det blir av, och det är ju typ bara två veckor dit! :O
Herre jösses får se om det verkligen kommer att bli av då. Läskigt värre!
Inte någon lång tid här inte att låta det sjunka in. Fast å andra sidan så är det skönare att få det gjort så fort som möjligt.
Foten däremot tror jag inte att det blir någon operation på, inte enligt Helena iaf. Enligt henne kommer den att läka själv men att det kommer ta tid innan frakturlinjerna kommer att försvinna från röntgenplåtarna. Så får vel se vad ortopeden säger den 24.
Men fick det bekräftat att två av skruvspetsarna trycker på stora kroppspulsådern och kärl kirurgerna tyckte att det var bäst att låta det vara så. :/
Jag gillade inte det svaret. Helena sa dessutom att det finns en risk med det om jag t.ex skulle hamna i en trafikolycka igen då kan det gå riktigt illa. Men även hon försökte förespråka för att inte operera då den chansen är väldigt liten att det skulle hända igen.
Hon lät mig själv tillslut välja om jag ville bli opererad eller inte. Efter snacket om att skruvarna kan göra hål på min aorta så kände jag mig väldigt orolig och kände att en operation skulle nog ändå vara det bästa.
Då tar jag åtminstone bort den där "lilla" risken för att något KAN hända på det viset längre fram.
Det som kändes jobbigast var att hon sa att det är en ganska omfattande operation och kan gå på två sätt. Antingen blir det den "lilla operationen" då kommer dom att föra in en slang i ljumsken och på spetsen av den sätter dom en ballong på som dom för upp till stora kroppspulsådern för att stänga till det blodkärlet, och sen öppnar dom upp i ryggen och plockar ut stagen och skruvarna.
Eller så blir det den "stora operationen" att något går snett och dom råkar göra hål/skrapa på pulsådersväggen och det börjar blöda, så måste dom snabbt göra ett stort snitt i sidan av bröstkorgen och gå in bakom tarmarna på nåt vis, (förstod inte riktigt) för att stoppa blödningen. :/
Så ja det var mycket att ta in. Jag hoppas nu iaf att denna operation ska gå bra och att jag ska slippa ett extra ärr på sidan av bröstkorgen också. Men ja, får se hur det går.
Klart jag är rädd, vore nog korkad om jag inte vore det! Men jag känner nog endå att fördelarna med att opereras nu väger över det på längre sikt än att ständigt vara rädd att jag ska råka ut för något, t.ex trilla av en häst eller vad som helst och då kanske behöva fara i ilfart till akuten med fara för mitt liv. :/
Visst en operation som denna är allt annat än oriskfull men jag får vel helt enkelt hoppas på det bästa att det ska gå bra.
Helena sa dessutom preliminärt att vecka 48 så kanske det blir av, och det är ju typ bara två veckor dit! :O
Herre jösses får se om det verkligen kommer att bli av då. Läskigt värre!
Inte någon lång tid här inte att låta det sjunka in. Fast å andra sidan så är det skönare att få det gjort så fort som möjligt.
Foten däremot tror jag inte att det blir någon operation på, inte enligt Helena iaf. Enligt henne kommer den att läka själv men att det kommer ta tid innan frakturlinjerna kommer att försvinna från röntgenplåtarna. Så får vel se vad ortopeden säger den 24.
Kommentarer
Trackback
