Magnetröntgen

Var på magnetröntgen idag för att röntga min fot efter trafikolyckan. Min ortoped ville kolla så att jag inte hade några ligamentskador i foten.
Skönt att jag slapp åka helt in i den iaf, det är ju bara ett litet trångt hål. Röntgenläkaren sa att det skulle ta ungefär 30 minuter, det tog c:a 45-50 min. Ha ha!
Men fick iaf beröm sen för att jag låg stilla så lång tid. Ja inte var det lätt inte, höll på att få kramp i min ena arm och försökte tänka hela tiden att jag inte får röra på fötterna, vilket kanske är ganska lätt hänt men jag klarade mig. ^^

Angiografi undersökningen färdig!


Skönt att den undersökningen nu är över det var ingen trevlig upplevelse..
Pappa och jag var i tid, vi var där kl. 07.00 på morgonen. På min kallelse stod det att vi skulle anmäla oss först på K52 men när vi kom dit var det helt släkt där! :/
Så vi gick tillslut upp till avd. K83 istället. Där träffade vi en sköterska som frågade vad jag hette, och jag sa att jag är Camilla och berättade även för henne att vi hade varit där nere för att anmäla oss men att det inte hade gått.

Ok sa hon, ne men det är ingen fara du har kommit helt rätt, sätt dig ner på den här stolen så ska du snart få hjälp.
Jahapp så vi satte oss på stolarna och väntade, tiden gick och sjuksköterskor kom och gick men ingen av dom gav oss någon hjälp.
Tillslut efter ett bra tag kom det en sjuksköterska fram till oss och sa att jag skulle få ligga på sal 3 för att allting annat ar fullt.
Du ska få dela rum med en kille sa hon, jag sa bara ok. Och så gick vi in på rummet där det var mörkt och han säkert sov när vi gick in dit. Hon tände lampan och sa att hon skulle hämta lite kläder åt mig.
Jag fick sätta på mig sjukhuskläder och mina saker låstes in i ett skåp. Sen jag fick krypa ner i sängen som stod där.
Efter ett tag kom det en sjuksköterska som satte en droppnål i min arm och jag fick även ett identitetsband runt handleden.

Klockan gick långsamt tyckte jag när jag låg där i sängen och bara räknade minuterna. Det var c:a 10 min kvar som jag skulle vänta på, tiden gick otroligt långsamt!
Tillslut närmade sig klockan 08.00 och en sköterska som hette Linda kom in till mig och sa att det var dags att åka ner till röntgen.
Så hon körde ut mig ur rummet och vi åkte ner till röntgen. Väl där nere anmälde hon mig i recepteionen och vi blev anvisade vart hon skulle köra mig.
Hon lämnade mig sedan utanför röntgenrummet och gav mig en ringklocka att ha i handen ifall att jag behövde hjälp eller så.
Det dröjde en stund till och så kommer en röntgen sjuksköterska ut och frågar om det är jag som är Camilla, jupp svarar jag och hon kör in mig i röntgen rummet.

När jag kommer in där stod det en stor apparat där inne och ovanför den var det dataskärmar och på en av dom stod det mitt namn.
Det kändes konstigt att se det, men jag vet inte varför.
Sen fick jag lägga mig på deras undersökningsbord som dom hade och en skörterska tvättade mina ljusmkar eftersom det ska vara så sterilt som möjligt. Sen satte dom på mig gröna sterila dukar och började förbereda mig då för undersökningen.
Röntgenläkaren som skulle utföra undersökningen kom och hälsade på mig.

Jag fick lite lugnande medel i kanylen som jag hade i armen för jag var så nervös, det hjälpte, musklerna slappnade av på typ en gång och jag blev lite snurrig i huvudet men det gick över snabbt.
Sen stack röntgenläkaren in en bedövningsspruta i ljumsken på mig och bedövade stället. Sen tog han en skallpell och stack mig med den och frågade om det gjorde ont, jag kände ingenting så han skar då upp en liten skåra så att han kunde komma åt att sätta in plastslangen.
Det ända som gjorde ont då hitills var när han stack mig med bedövninssprutan.
Jag låg där på bordet och kunde se inuti mig själv på den där dator skärmen. Jag såg skruvarna som jag har i ryggen och allt det. Dom sprutade in kontrastvätska genom den lilla slangen för att se bättre. Det kändes varmt några sekunder, men släppte sen.

Efter ett tag var dom färdiga. Då skulle han sy ihop kärlet som han hade gått in i och det gjorde väldigt ONT! Jag bet ihop och grimaserade istället för att göra ljud ifrån mig, sån är jag. röntgen sköterskan såg det och kommeterade att jag visst hellre biter ihop än säger till att det gör ont. jao sa jag, det brukar bli så.
Sköterskan skjutsade ut min säng i väntrummet igen och ringde till avdelningen och sa att jag var klar.
Efter ett tag kom hon ut till mig igen och blev förvånad att dom inte hade hämtat mig än så hon ringde på dom igen och då efter ett tag kom dom och bad om ursäkt för att det hade tagit sån tid osv.

Dom körde upp mig till rummet med killen igen. Linda kollade upp min puls och sa att du har jättefin puls.
En av dom frågade om jag ville ha frukost och det ville jag såklart, jag var ju jätte hungrig efter att ha behövt fasta.
Så dom hämtade två mackor och två glas jouce till mig.
Efter det så hände det inte så mycket, jag försökte ta mig en tupplur, vilket visade sig vara ganska omöjligt med min rumskamrat som bara babblade och babblade och skrattade högt tillsammans med sin assistent.. Suck tänkte jag..
Jag sov nog några små stunder iaf, jag var så trött..
När jag vaknade lite senare så ringde jag till min kompis Amanda och pratade bort några minuter med henne för att få tiden att gå snabbare.

När tiden var kring 17.00 så kom det en sköterska och tog tempen i örat på mig och sa förvånat 37,8. Vadå tänkte jag för mig själv, det är vel igen feber. Aja sen tänkte jag inte så mycket mer på det och inte dom heller verkade det som så det var nog inget att hetsa upp sig över.
När det började närma sig hemgång fick jag mat, korvstråganoff blev det.
När jag hade ätit upp den så ringde pappa och sa att han är på ingång, ok sa jag bara och ringde på en sköterska som det tog evigheter för att komma. Pappa han komma före henne. Han gick ut i korridoren och väntade och tillslut kom hon och undrade vad jag ville?

Jag fick då berätta för henne att jag är påväg att åka hem nu. Ok sa hon. Ja så kan du ta bort den här nålen som jag har i amen?
Javisst sa hon och gick iväg igen då för att hämta nåt förband så det inte ska börja blöda när hon drog ut nålen.
Efter det klädde jag på mig mina egna kläder och gick ut till pappa som satt och väntade i korridoren.

Jag var uppe en gång på hela dagen från sjukhus sängen för att gå på toa då gjorde det lite ont från ljumskens sår, men inte så ont så jag tänkte så mycket mer på det.
Sen kom pappa och hämtade mig vid 17.45 och vi började att gå ut från sjukhusets korridorer. Det gick bra i början, jag kunde gå ganska normalt. Men, bara efter en liten stund märkte jag att det började göra mer ont och jag började sacka efter pappa så tillslut sa jag åt honom att inte gå så fort. Pappa stannade till vid sjukhusets pressbyro för att köpa sig en yoghurt. Jag gick efter honom och kände bara hur det gjorde ännu ondare, tillslut så började jag gråta av smärtan, det gjorde så ont!
Jag stapplade mig ut till stolarna som fanns utanför och väntade på pappa.

När han kom tillbaka så kunde jag knappt ställa mig upp så pappa fick låna en rullstol från sjukhuset och skjutsa tillbaka mig till avdelningen där jag fick prata med en läkare.

Han sa att man är olika mycket känslig och sa att jag kommer ha ont i några dagar.
Ingen har sagt till mig att det kanske kommer att göra ont efteråt. Och definitivt inte såhär ONT!
Suck säger jag bara. -.-'
Läkaren skrev ut nå starka tabletter och alvedon till mig och sa att dom starka tabletterna ska du bara ta när du har väldigt ont. Jag fick svälja i mig en sån och sen fick pappa skjutsa mig i rullstol till bilen.
Fy vilken hemsk upplevelse, den smärtan vill jag inte känna igen! Idioter!!
Dom kunde ju lika gärna ha skrivit ut smärtlindring från början än att jag ska behöva be om det när man redan kvider av smärta!

Jag har dessutom läst massor på internet om angiografi, men ingenstans där heller tar dom upp att man kan har ont eller kan få ont efter den där undersökningen.. Skumt.

I och med olyckan så fortsatte visst utredningen med ryggen som typ hade stannat av om det inte vore för att nya saker kom fram.
Det stör jag mig väldigt mycket på, att det skulle till en olycka för att dom skulle hitta det dom sett idag med skruvspetsarna som är för nära min aorta och nu prat om operation osv... -.-'

Provtagningen färdig inför måndag

Ja nu har vi varit till Huddinge och jag fick ta blodprov. Hon som tog provet fyllde upp 4 rör med mitt blod, såg så mycket ut, men antar att det inte är det, jag lever ju iaf. ;)
Sen gick vi även upp till vårdavdelningen K83 för att få information om måndag. Jag fick prata med en trevlig sjuksköterska som hette Anette. Hon berättade för mig att hon själv inte visste riktigt hur min röntgen kommer att gå till, det vet däremot röntgenavdelningen. Så hon gick iväg och ringde till röntgen och frågade dom hur det skulle gå till. Sen kom hon tillbaka till mig och berättade vad röntgen sa.
Sen berättade hon hur det kommer att gå till hos dom på avdelningen. Jag ska komma dit kl. 07.00 på måndag, får en säng och får byta om till deras sjukhus kläder, sen får jag en sån där ven kateter som dom sticker in i armen och när tiden sen är inne kommer dom att köra ner mig till röntgen.
Efter undersökningen körs jag upp på avdelningen igen och får ligga där och vila i 4-6 timmar. Sen får jag åka hem. :)
Är väldigt nervös, men det ska nog gå bra, dom är ju endå specialister på detta område. :P

Så ja får se sen efter detta vad undersökningen kommer att visa för svar.

 


4 Oktober 2011 - En månad och nästan en vecka efter olyckan

Idag mår jag hyffsat bra, men i början var det en riktig pina! När jag skulle vända mig i sängen sved det som bara den i korsryggen så jag var tvungen att röra mig i slowmotion.
Jag kunde knappt stiga upp från soffor och sängar själv, men det gick med mycket smärta så jag fick äta alvedon 665g och Ipren tre gånger om dagen för att klara av vardagen.
Och har hoppat på kryckor nu i typ en månad men nu börjar jag att gå utan dom. Jag linkar på foten och det går ganska bra så länge jag går på rätt sätt och inte böjer för mycket på foten.

Det jobbigaste fortfarande är att sätta sig och ställa sig upp från stolar, sängar och soffor. Det gör så ont i korsryggen även om det bara känns några sekunder så är det tillräckligt endå!
Men det ska vel gå över så småning om hoppas jag.
Håller även på att vänta på en kallelse till Norrtälje sjukhus så att jag får röntga ryggen och foten och se så att det läker.

Var även till Huddinge förut för att kolla så att det inte har hänt nåt med min rygg. Jag fick då träffa min kirurg Helena Saraste som opererade mig 2003 alltså nu för 8 år sen!
Hon kollade på mina röntgenbilder som Karolinska hade tagit på mig då jag kom in akut.
Hon sa att det har inte hänt nåt med stagen och det såg fint ut. (skönt!)
Men sen sa hon att hon såg att två skruvar tydligen är för långa och har gått igenom kotkroppen och det har dom inte märkt förrens nu på 8 år!!
Och jag har haft ont i min rygg sedan operationen gjordes! Och nu säger hon att det kan vara dom där skruvarna som gör det. :O
Jo, jag är faktiskt sur att dom inte har sett det där förut på alla kontroller jag har gått på pga av min ryggvärk!

Det skulle tydligen till en olycka för att dom skulle upptäcka det!?
Aja så nu väntar jag på att få en tid för återbesök till Huddinge och då ska dom göra en grundligare undersökning av dom där skruvarna och kärlen för att se mer hur det ser ut eftersom röntgenbilderna från KS inte var så skarpa.

Så ja, hon sa det att i vanliga fall så brukar man inte göra nåt åt detta, men eftersom du har haft problem med ryggen såpass länge så kanske det blir en till operation och då ta bort alla skruvar och stag som jag har där nu eftersom att min rygg har läkt färdigt från förra operationen så gör dom ingen nytta i ryggen längre.

Så ja nu står man inför ev. en operation igen, usch.. Minns fortfarande tydligt hur jobbig den första var och rehabiliteringstiden efter den, det var inte kul! Mycket ONT var det!!
Men ja om jag kan bli kvitt det onda som jag har i ryggen nu så tror jag att det är värt det att gå igenom det igen. :(
Vill det, men samtidigt inte.. så ja tankarna snurrar i huvudet väldigt mycket just om det blir operation igen eller inte.. :/


RSS 2.0